Jippi! Två veckor i staa-aa-aan! Här ska åkas både hiss och rulltrappa tills jag spyr.
Att jag valde tidningen NSD som pryo-plats berodde på att det låg i stadens näst högsta hus. Bara LKAB-kontoret var högre. Min besvikelse blev stor när det visade sej att NSD-redaktionen låg på bottenplanet.
Jag övade på presentationen som läraren i Karesuando hade lärt oss:
¨Goddag, jag heter Tomas Utsi. Jag har fått lov att prya hos er från och med idag och...
Jag kom inte ihåg mer av den långa ramsan, men jag vågade ändå knacka på redaktionsdörren. Min förväntan var att någon skulle avbryta mej i god tid.
- Kom in! Ropar en röst.
Jag kliver in i ett stort redaktionsrum som för närvarande är tomt?
Jag ser inte en själ. Men min mångfaldigt inövade fras var så inprogrammerad att den drogs igång inför det tomma rummet:
Inte förrän jag stakat färdigt min torra presentation, slungades ett huvud ut från ett annat rum:
- Tjena, var det du som skulle prya här?
Huvudet slungades tillbaka.
Jag sprang efter. Det tillhörde journalisten Håkan, som alltid gungade på stolens bakben. Medan han satt i sitt lilla rum och skrev på maskinen var han tack vare gungandet samtidigt närvarande i stora redaktionsrummet.
P g a tillbakagunget blev hans inlägg aldrig längre än 2 sekunder. Det skulle visa sej att han praktiserade den tekniken i alla diskussioner med övriga i redaktionen och i alla hälsningar till folk som klev in, som till mej.
Jag upptäckte att hans frågor ute på intervjuer också var 2 sekunder. Inte nog med det: Han tillät inte längre än 2 sekunderssvar.
Redaktören själv hette Folke. Bland det första han sa var att en journalist inte får vara blyg.
Jag tog det mycket personligt. Resterna av mitt redan svaga självförtroende, utplånades.
I flera dagar gick jag sedan och tryckte längs redaktionsväggarna och hoppades att ingen skulle se mej. Som en djärv journalist kände jag mej INTE!
Men en torsdag skulle jag få min upprättelse:
Håkan hittade mej bakom en bokhylla och tog med mej som bihang på ett knäck till LKAB.
Medan Håkan, med hjälp av LKAB-receptionisten, försökte få tag på rätt folk att intervjua, sökte jag skydd bakom en monter brevid hissen.
Jag fascineras av kontorskartan vid hissen. Särskilt imponeras jag av namnen på personerna som har kontoret på översta våningen.
Jag hör receptionisten ringa ett samtal:
- Rutger, det är två journalister som vill träffa dej...
TVÅ? Sa hon två?
Jag kliver med stolta steg fram till receptionsdisken, tar fram pennan och mitt hittills tomma anteckningsblock.
När jag står på tå märker jag att jag är nästan lika lång som Håkan.
Jag tycker att Håkan alltmer börjar tappa stinget. Inte ens hans frågor till receptionisten håller längre 2 sekunders pulsen:
- På vilken våning finns denne Rutger Sandström?
- Översta...  Svarar JAG!