2-1=0

Jag och Hans-Olof hade hört att korpar inte kan räkna.
Inte ens till 2.
Det betyder att om vi båda går in i ett gömsle och bara en av oss går ut igen, då tror korparna att ingen är kvar.
Syftet med hela resonemanget var att fotografera örnar.
För att få en örn att utan farhågor landa på en renåtel vid ett gömsle, då krävs att där redan huserar några sorgfria korpar. Att få korpar att landa på en åtel är sannerligen inte lätt, de är oerhört misstänksamma.
Hans-Olof lämnade gömslet och skidade tillbaka hem.
Jag blev ensam kvar helt enligt planerna.
Tiden gick...  och efter 6 timmar visar sej äntligen de första korparna, som börjar gnafsa på renåteln.
- Fantastiskt! Som en film. När som helst kommer nog örnen också, tänker jag.
I det varma trygga hemmet sitter en rastlös Hans-Olof, 10 år. I den åldern tycker man 6 timmar är en oändlig tid. Han tar för givet att jag har lämnat gömslet vid det här laget.
- Nu är det min tur att åka till gömslet och kolla på örnar, tänker han och sätter på sej skidorna igen.
Som räknefel tog han med sej en ännu mindre kollega. En sån där som jag tror korparna skulle avrunda till noll.
När 1 + 0 närmar sej, blir mina surt förvärvade korpar oroliga och flaxar iväg.
När Hans-Olof ser mej i gömslet utbrister han förvånat:
- Va, är du kvar?
- Naturligtvis är jag kvar! Räknade du inte mej när du åkte härifrån eller kan du inte räkna till ETT ens?